R I T A   V E S P A  ●  H E R R   B I R I L L O

 

 

             

                                                            "...Mozart, mina ordningsherrar, alltid Mozart i varje situation..."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I den mörka hallen spred sig med vågor en stank av alkohol blandat med cigarettrök och herr Birillos röst. Han letade efter sina kläder.

- Aza, var finns min andra toffel, Aza mina tofflor, ge mig mina tofflor!

 Dörren till vardagsrummet var stängd men eftersom ljuset lyste genom dörrspringan tryckte herr Birillo ner handtaget, men dörren var låst inifrån.

 - Varför är den stängd, vem är det som mixtrar med låset, öppna omedelbart!

Bakom dörren hördes ett försiktig morrande och sedan en liten suck som övergick till en tunn, låg röst:

- Auuu u! , ymmm ym det är jag, Aza som låste dörren.

Herr Birillo drog argt i handtaget

- Jag tror inte mina öron, hur vågade du stänga dörren, vilken rätt har du?

- Jag låste om mig därför att jag vill vara i fred, varje kväll stinker du, min herre hemsk och jag har en väldigt känslig nos, dessutom drar du mig i öronen och svansen och detta gör faktiskt ont. Dina tofflor har jag lagt snyggt under fåtöljen. -  Sade Aza.

- Vilken oförskämd hynda, hynda! - Herr Birillo bankade kraftig på dörren, men plötsligt slutade han tvärt, det blev en lång tystnad: - Men vänta.. Hur kan det vara så att en hund pratar, hundar brukar ju inte tala. I för sig är det mycket bra att dom inte pratar, kan man tänka sig att en pratande hund som dessutom skulle ha något att säga till om? Hunden skall lyda och basta, hundar får inte spela expert. Öppna, annars får du ångra dig!

Den irriterade och flåsande herr Birillo drog med den ena handen i handtaget och bankade hårt med den andra.

Bakom dörren hördes Aza igen:

- Så här är det, hunden började prata nu, den tog mod till sig för att berätta sanningen. Jag hoppas att du, herren min tar hänsyn till hundens röst. Har du glömt hur du brukade be mig: Aza, kan du prata, Aza, får jag höra din röst? Varsågod, nu pratar jag: hunden förstår allt men du förstår inte hunden, du försöker inte ens att förstå mig. Som jag tidigare sa tycker jag inte om att du drar mig i öronen och svansen, jag mår illa av cigarettrök och av alkoholstank. Jag låste om mig för att vara ifred och detta får herren respektera.

Den ilskne herr Birillo ville dock inte höra på vad hunden hade att säga utan började sparka på dörren.

- Vänta du, din hynda, jag skall lära dig lydnad. Jag skall sparka ut dörren, ta på dig en munkorg och slå dig med en käpp tills du ångrar dig!

- Det blir bäst att herren lugnar sig, jag har vassa tänder och skall bita utan tvekan för att skydda mig. Dessutom kan någon råka höra detta gräl och vilja skaffa hjälp. Ooo, där har jag telefonen och snart ringer jag efter ARA. - Hörde herr Birillo som svar.

Azas låga och lugna röst retade galan på herr Birillo därför gick han ut och hämtade verktyg för att slå dörren. Han kom tillbaka efter några minuter och började banka vilt på dörrlåset men den tunga dörren, gångjärn och det kraftiga låset gav inte vika. Med stor mejsel och kofot, lydiga i herr Birillos händer kunde låset äntligen brytas upp. Herr Birillo stod på tröskeln till vardagsrummet i den vänstra handen håll han en munkorg i den högra en käpp, han svettades, bakom glasögon syntes grumliga, galna ögon av en besatt människa som väckte både rädsla och medlidande.

Aza stod på sängen, reste ragg och blottade tänderna, färdig till anfall när som helst. Mödosamt började herr Birillo få fram ord som följdes av vågor med cigarettrök och alkoholdunst som kom direkt mot Aza

- Jag ger dig mat, promenerar med dig, tar hand om dig, vaccinerar dig mot rabies - hur vågar du visa tänder för din matte! Snart tar jag på dig en munkorg och spöar dig som en hund. Du skall säker gnälla men sedan blir du antingen så snäll som ett lamm eller kastar jag ut dig, ingen kommer att vilja ta hem en sådan gammal hynda, bara hundfångare och gamar, ja, hundfångare…

Just då blev herr Birillo tyst därför att vid ordet ”hundfångare” sluttade Aza grina och istället reste hon upp öronen och började vifta vänligt med svansen.

- Vad är det nu, varför viftar hunden med svansen, vad är det du är så glad för, vad? – Sluddrade herr Birillo som plötsligt tappade lusten att spöa Aza som en hund.

När han stod och funderade över en ny straffstrategi för denna olydnad hörde han bakom sig ett högt harklande och vände sig mot hallen. Där såg han orsaken till Azas glädje: tre likadant svartklädda herrar med kepsar med tydligt text ARA.

 

             

                

 

 

- God kväll, vi kommer från ARA: ”Aktiv Rörelse mot Aggression”. Vi är inte alls ledsna, herr Birillo, snarare med glädje kommer vi att gripa dig på grund av störande av den allmänna ordningen och olaga hot mot en hjälplös varelse med denna påk. Herr Birillo, var snäll och följ med oss. Först till allkoholavvänjningen, uppskattningsviss blir det ca två promille. - Sade en av den allmänna ordningens funktionärer som med bred gest visade vägen till utgången.

Med herr Birillo var säker på att någon spelade honom ett spratt.

- Förlåt, vilken rörelse? ARA? Är ni ornitologer? I så fall varför har ni brutit er in i mitt hus?

- Om du bjuder motstånd, får du en tvångströja. - Sade en av herrarna från ARA.

Tyvärr, kom tvångströjan till användning eftersom herr Birillo blev alldeles tokig av denna situation. Han visade tydligt sitt missnöje genom att sparka dessa envisa ornitologer samt genom sitt tal som i för sig inte saknade en listig logik:

- Skall ni gripa mig, för vad? Att jag var hotfull? Men jag blev provocerad! Det är hon som är förövaren och skyldig till denna röran. Tyvärr, det här är min tik, men ni får gärna ta henne med er därför att hon grinar mot mig, det otacksamma odjuret! Har ni hört maken, hyndan pratar, situationen är onormal, helt idiotisk faktiskt! Och dessutom låste hon om sig i vardagsrummet. Jag erkänner att jag tycker om att ta några glas efter dagens slit, det lindrar spänningar men jag har aldrig hört att Aza skulle vara sur för det. Hunden har aldrig snackat, jag vet, jag har utmärkt hörsel, väldigt tränad faktiskt. Verdi, Tchajkowski, Mozart, Mozart, mina ordningsherrar, alltid Mozart i varje situation. Men varför har Aza pladdrat nu, kanske har jag verkligen druckit för mycket och har syner. Faktum är att djur inte pratar. Mina herrar, jag ber att få ett lindrigt straff. Jag erkänner att jag måste ha blivit galen därför att hunden inte kan använda mänsklig röst. Jag ger mig, men släpp mig, fy fan, bort med händerna!

Så skrek herr Birillo till slutet av sin monolog, men ingen lyssnade på honom, han kunde lika gärna skälla istället.

När ARA gick ut med sin gripne har Aza inte ens kollat om tofflorna ligger ordentligt framför fåtöljen. Hon satte sig på mattan och väntade en stund för att vara säker att Birillo inte skulle komma tillbaka. Hon hade blandade känslor.

Hon började uu, uu sjunga, dansa, hoppa.

- Jag skall kanske någon gång vaccinera Birillo mot rabies…

 Efter en liten fundering konstaterade hon att Birillo verkade, trots allt vara en ganska sympatisk herre när han var påverkad av ”alkohol humör”. Till exempel när han skulle ta på sig tofflor brukade han be om dem i främmande språk: ”Aza, le ciabatte, si`l vous plait”. Och sedan brukade han klappa hunden och tillägga: ”Fin, finfin hund, duktig hund!”

Efter den här begrundanden har hon piskat ut alla dessa minnen väldigt noggrant från nosen till svansspetsen, hoppade upp på sängen och tryckte huvudet mot kudden.

Nu hade Aza en lugn natt framför sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

      

Översättning: Margareta Wojcik    Ilustrationer: Katarzyna J. Castellini
 

 

                    

                          Home                                           Copyright © Rita Vespa 2009

 Herr Birillo