Rita Vespa  

      Odjuret Kraken

 

 

 

 

 

                          "...För att rädda sitt liv började

     den vättskrämda vallpojken skramla med

     leksaken så kraftigt att alla ramlade ner..."  

 

  

 

          Översättning: Margareta Wojcik

              Ilustrationer: Maciej Jędrysik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Långt borta från de stora städerna fanns det en rik by omgiven av vackra berg. En gång gick Nöden förbi där och efter sig i byn lämnade han sin oäkting Kraken vars moster Lystnad gav honom en förtrollad skallra i gåva.

- Här skall du ha så fint som i paradiset. - Sade de och vandrade ut i stora världen.

Ljudet från den förtrollade skallran tvingade människor till lydnad. Inom kort har den rika byn blivit underkastad Kraken och blev fattig. Kraken vräkte i sig mat, skallrade, växte i bredden alldeles för snabbt och blev vidrig. Han var ledsen för sitt utseende men det var inte hans yttre som bekymrade honom mest. Det som riktigt plågade honom var gaser samt öm och uppsvälld mage.

Byns kloka örtkännare fick reda på detta och började behandla Kraken. Odjuret, som Kraken kallades i smyg, blev krasslig, började förlora synen och ville aldrig lämna slottet. Örtkännaren var väl förtrogen med hemligheten om odjurets sjukdom. Den lärde mannen var inte rädd för skallran och bestämde sig för att förgifta oäktingen. Han var tvungen att förgifta honom mycket försiktigt därför att odjuret hade ovanligt bra luktsinne och var dessutom mycket misstänksam. När Kraken började tappa sin skallra var detta ett tecken för växtkännaren att utdela det sista slaget.

Till sin hjälp hittade han en ung och klipsk vallpojke. Han låt vallpojken smörja sig med örter för att odjuret inte skulle få vittring av honom. Sedan gick de tillsammans till slottet. Örtkännaren gav odjuret literviss med förgiftat växtavkok att dricka medan vallpojken passade på att stjäla den förtrollade skallran. Hjälpredan lovade ideligen växtkännaren att genast springa till fjällen. Där skulle han kasta denna ohyggliga leksak som spred så mycket ondska från en klippa ner till avgrunden.

Medan vallpojken sprang såg han två fruntimmer som bråkade om ett äpple stulet från odjurets trädgård. De vrålade så högt att de inte hörde något annat. Irriterad skakade han med skallran tills kärringarna blev tysta tvärt och kastade sig ner framför hans fötter. Han blev glad att han lyckades lugna ner dem, berättade vad som hänt och sprang vidare.

Efter en stund såg han några utfattiga bönder som drog en vagn fullastad med käk till odjuret. Han muntrade upp dem genom att berätta att Kraken dog, men glädjen var kortvarig. Strax började de bråka om allt gods som fanns på vagnen och skulle säkert ha dödat varandra om inte vallpojken började skallra. Han beordrade dem att ge all mat till hungriga barn och tog deras häst för att snabbare nå fjällen. Han kände sig för resten hungrig på ett underligt och plågsamt sätt, därför ville han skyndsamt slutföra örtkännarens uppdrag. I närheten av klippan kunde han se att många människor bar tunga stenar som behövdes för att bygga odjurets nya slott. Han berättade för dem att Kraken dog och lyfte skallran högt upp. Folk skrek av glädje men snart omringades vallpojken av människor som var och en ville få tag på skallran. För att rädda sitt liv började den vättskrämda vallpojken skramla med leksaken så kraftigt att alla ramlade ner. Han beordrade de att fortsätta med slottsbygget och galopperade vidare till fjällen. Nu började han bli så hungrig att han åt allt som fanns att få tag på: löv, gräs, även små ödlor.

När han var tvungen att gå av hästen för att ge sig till fots den sista biten uppför klippan, började han tvivla på om det var klokt att göra sig av med denna underbara sak. Han kom på en genial lösning: han skalle kunna använda skallran endast om det krävdes för byns bästa.

Han reste ner och samlade folk på torget. Han berättade för dem hur han mödosamt tagit skallran ifrån odjuret och beordrade att från och med nu får endast lycka existera i byn. Han kallade till sig örtkännaren och skänkte honom ett av odjurets slott. Där skulle örtkännaren brygga sina örter till hela byn och till vallpojken som nu även han hade tyngdkänsla i magen.

Örtkännaren kom tillbaka till vallpojken och bad honom ödmjukt om att förinta skallran. Då beordrade vallpojken att kasta… örtkännaren ner från den branta klippan.

Tyvärr, har byn aldrig fått uppleva någon lycka.

Folk grälade ständigt och den nya härskaren blev fast i girighetens klor och glömde bort varför har han behållit skallran. Vallpojken vräkte i sig mat, skallrade, växte i bredden alldeles för snabbt och blev vidrig. Då och då fick han matsmältningsbes-vär och ångrade sig nästan att han låt döda den kloka växtkännaren. När han satt grubblande en dag knackade det på slottsporten. Det var de bästa av den avrättade örtkännarens lärningar som knackade och erbjud sina tjänster till det nya odjuret.

Han tog dem tacksamt emot.

 

 

 

 

     ◄ Home      Copyright © RitaVespa 2007                                                                         

 

 

Odjuret Kraken